Det känns som att jag tjatar ganska mycket om att jag längtar efter att hitta en lägenhet och flytta hemifrån. Jag är verkligen hur taggad som helst på att få fixa och dona i mitt eget hem (lät sjukt gammal där?) men det är inte mest av den anledningen jag längtar så mycket.
Mina föräldrar skilde sig när jag gick i femman och sedan dess till för ungefär ett år sedan flyttade jag mellan varannan vecka/ var 14:e dag. Tills jag träffade Mike. Då började jag flytta mellan tre ställen och allt eftersom har jag varit här (hos Mike) mer och mer. Men eftersom att han bor hemma hos sina föräldrar kan jag ju inte flytta in på riktigt, vilket jag i och för sig inte heller skulle känna mig helt bekväm med även om det gick, men det innebär ju att jag bor här, men har större delen av mina ägodelar hemma hos mamma på andra sidan stan.

Varför jag längtar så förtvivlat efter att vi (Mike) ska hitta en lämplig lägenhet är helt enkelt för att jag är trött på att aldrig känna mig riktigt hemma och varje dag tänka "åh, nu skulle jag haft den där grejen som jag har där". Det kommer bli så magiskt skönt att kunna ha allt där jag är.

Nu lät det här som en "tyck-synd-om-mig-saga" men så är det inte. Ville bara skriva av mig och berätta varför jag verkar ha så bråttom.